Hej fina ni!
Jag kan inte slita mig ifrån gamla album som jag så fint sparat på datorn. Dessa bilder här nedan togs för exat två år sedan. Leonard var bara ett par dagar gammal. Det är så oerhört mycket känslor i dessa bilder. Jag befann mig i ett virrvarr mitt i en baby blues och mådde inte alls bra. Amningen kämpeade vi med dygnets alla timmar och det läste sig aldig på det sättet jag ville. Leonard fick äta från bröstet varje gång innan jag gav flaskan, men han fick aldrig något bra tag och jag ville inte chansa på att den mjölken räckte för honom. Mängden var det inget fel på. Jösses vad mjölk jag hade så jag pumpade på och bra var väl det.
Men åter till dessa bilder.. Det är tungt för mig att se dem. Jag får idag ”dåligt” samvete över mina känslor som jag hade där och då. Jag skulle göra allt för att hoppa tillbaka och ta tillbaka tiden som jag blev snuvad på. För det är så jag ser första tiden. Jag mådde verkligen inte bra, men tog den hjälp jag fick. Med tiden blev det bättre och bättre och efter några månader blev jag återställd. Men trots detta känns det som att jag missade Leonards första tid i livet och jag går sönder när jag tänker så. Jag är så avundsjuk de mammor som sprudlar av lycka när de kommit hem från BB. Det trodde jag också att jag skulle göra, men för mig var det istället mörkt och en tuff period som startade. Tack och lov var den väldigt kort. Men det gör ändå ont. Ont för att det blev så.

Har ni själva upplevt Baby Blues? Hur tog ni er igenom det? Och hur mår ni idag? Idag mår jag själv superbra. jag upplevde det som jobbigast 1-2 veckor efter att han kom. Jag tycker att vi borde prata mer om det här.

Min älskade son. Ord kan inte beskriva hur mycket jag älskar dig

<3 MIN familj <3