Jag har så länge jag kan minnas varit fascinerad av övergivna hus och platser. Jag har ett speciellt minne från min barndom tiden strax innan jag skylla fylla 10 år. Jag och min mammas vän var mitt ute i ingenstans för att upptäcka gamla och övergivna platser då vi delade detta intresse. Vi hittade ett övergivet torp mitt ute i skogen och försiktigt gick vi tillsammans in i huset. Här var allt lämnat. Tiden hade liksom sått stilla i flera decenier. Det luktade så illa, minns lukten än. Gammalt, mögligt, fuktigt och instängt. Det såg ut som att ägarna hade gått upp i rök för ca trettio år sedan. Allt var orört, men stället höll på att förfalla. Jag minns hela denna upplevelse så tydligt. Gården runt huset var så ovårdat och gräset var nästan högre än mig. Efter denna upptäckt har jag varit intresserad av ”urban exploring”. Dock så lever jag efter mottot ”ta bara bilder, lämna bara fotavtryck”. Jag skulle aldrig någonsin gå in i ett övergivet hus och röra på något eller ta något. Det enda jag gör är att kika, beundra och fota. Att se såna här platser där familjer har levt och haft en vardag tillsammans gör mig så ont. Nu finns liksom inget liv där, bara minnen.

Igår tittade vi in i detta övergivna hus. Jag har vetat länge att det finns och jag ville så gärna besöka det innan det var försent….

Till och med proslinet är liksom lämnat…