Jag har hela tiden tjatat och påmint både mig själv och mina nära om att man ska ta vara på det man har, uppskatta det man har och att vara tacksam. Man vet aldrig hur saker och ting blir. Hälsan är ingen garanti och definitivt inte livet heller. Man kan inte ta något för givet. Jag har alltid varit väldigt duktig på att pausa stressen för att känna efter, reflektera och att uppskatta. I denna kris som nu hela världen befinner sig i kan jag inte låta bli att längta tillbaka till hur allt var. Jag vill ha det som det var förut. Jag längtar så efter min bästis som sitter ”fast” i London. Jag längtar efter alla härliga söndagsrbuncher med vänner, jag saknar alla spontana luncher på stan, jag saknar alla fikor och jag saknar framför allt att resa.

Något annat som gör mig totalt förkrossad är att jag inte ens kan åka och hälsa på min egen familj i Värmland då flera befinner sig i riskgruppen och jag skulle aldrig förlåta mig själv om dem skulle bli sjuka. Detta innebär ju då också att hela påsken i Värmland är inställd. Jag är inte arg eller sur över det, bara ledsen. Ledsen över att saker är som det är och att det har blivit som det har blivit. Denna kris är inte över vänner.

Detta är bara början är jag rädd för. Nästa smäll kommer bli så galet mycket värre och ”livet efter Corona” kommer bli tufft. Vi får hjälpa varandra, vara snälla mot våra medmänniskor och göra det man kan för att det ska bli så bra som möjligt… Och återigen, ta vara på det ni har. Inget är för evigt.

Nu ska ni få se på några foton som jag och Luana tog förra veckan. visst är min klänning fin? Jag älskar den så. Den är verkligen så jag. Lite inspirerad av 1800-talet i vissa detaljer hehe.