Den 31:a juli 2019 fick jag reda på att en ganska stor tumör växer i min livmoder. I MIG. När jag fick resultatet svimmade jag för tumör betyder ju cancer och cancer dör man av. Det blev helt enkelt för mycket för mig. Jag hade ju aldrig kunnat tro att detta skulle drabba mig.
Men nu ska vi backa bandet ännu mer och jag ska berätta för er varför jag sökte vård från första början… Allt började med att jag hade såna oförklarliga smärtor i buken och såna otroliga blödningar. Mina mens-dagar blev bara fler och fler och mellanblödningar kunde komma och gå. Jag stod ut ganska länge, men tillsist fick jag nog då jag tyckte att min kropp betedde sig märkligt. Jag hade på känn att något var fel. Magkänslan sviker mig aldrig och jag hade ju så rätt. Dock hade jag aldrig kunnat tro att JAG som är så ung skulle ha en tumör i min mage. Hela min värld vändes upp och ned när jag fick beskedet. Där låg jag blottad i en gynekologstol mitt i sommaren och då jag fick detta fruktansvärda besked.
Barnmorskan skickade en remiss vidare till så kallade specialister där dem skulle undersöka och ta reda på om tumören var godartad eller elakartad. Väntan var hemsk. Vid nästa besök, fick jag jag genomgå ännu ett ultraljud och smärtsamma kontroller. Men dem kunde fortfarande inte ge mig ett besked om det var cancer eller ej. Det skulle gå ytterligare sex veckor innan jag kom till en annan läkare. Den 10 oktober fick jag svaret att tumören var godartad, men att den nog kunde ställa till så mycket problem för mig. Jag fick berättat för mig min tumör, eller då Myom som det heter var lika stor som en bebis är i vecka 12-14.
Tiden har gått och jag har sedan oktober skickats fram och tillbaka mellan Sophiahemmet och Danderyd där jag stött på både rötägg och helt undervara läkare. Jag har genomgått så tuffa kontroller , men jag har haft min mamma som stöd med mig nästan varje gång <3 Jag har både svimmat och kräkts under dessa tillfällen då nervositeten och smärtan tagit över. OM Coronan inte hade tagit Sverige med storm hade jag opererats denna vecka, men så blev det ju såklart INTE. Jag lider och har lidit sedan juli förra året. I lördags natt blev det för mycket, Jag grät av smärta här hemma och i söndags kom jag inte ens upp ur sängen. Pappa fick komma i panik till mig och så snart han såg mitt skick ringde han ambulansen som kom snarast hem till mig. De tog med mig bums till akuten på Danderyd. Här vände dem ut och in på mig. Dem tillsatte morfin direkt på grund av mina smärtor. Jag har fått dropp, blodtransfusioner och genomgått ännu mer kontroller. Smärtan har legat på grad 10 / 10 sedan i lördags och jag har aldrig någonsin upplevt något liknande. Jag har inte sovit på flera dygn, inte ätit. Bara gått på morfin och värktabletter. Det visade sig att jag var så mycket sjukare än vad jag trott. Tydligen låg mitt blodvärde på hälften av det som är normalt. Jag hade också en infektion i mitt blod samt i min Myom.
Nu är jag hemma. Hemma med en redig dos morfin i kroppen och tack gode gud mer morfin som läkaren gav mig. Nu ligger inte smärtan på 10 längre utan jag skulle säga 7. Feber har jag fått på köpet, men jag hoppas det vänder. Jag hoppas och ber till högre makter att jag får operera mig.
Sedan måste jag verkligen säga att jag är så tacksam över att tumören är godartad <3 Så så tacksam. Och en sak till…. Tveka in på att söka vård om ni känner olust i er kropp. Magkänslan sviker en så sällan.