Hej bästa ni!
Jag är nyss hemkommen efter en rad provtagningar på vårdcentralen. Jag och Taxichauffören pratade på vägen hem och han fick mig att längta ännu mer efter tiden ”efter corona”. Restaurang-besök, resor, fikor, spontana bar-rundor och långa shoppinglördagar med vännerna är något jag verkligen ser fram emot. Ett år har gått och jag börjar känna mig så less. Jag har inget umgänge (för att jag inte törs). Jag umgås bara med de få vänner som jag VET är friska. Jag vill klä upp mig, gå på stan, fika och dricka bubbel med mina kära vänner. Allra mest vill jag bara kunna kramas och samlas hemma hos någon. Och sedan resa såklart… Det man tog för givet innan, är idag väldigt långt borta.

På sociala medier känns det som att många ”lever som vanligt”, men jag kan inte göra det. Det känns ju så fel och alla måste ju hjälpas åt. Jag vill också gå på gymmet, hänga på restauranger, äta nötter och dricka chapange på Tures. Men just nu går det inte. Inte kan jag vara den enda som är deppig över denna situation som aldrig verkar försvinna?

Häromdagen köpte älsklingen semlor till oss efter en promenad. Det kändes mycket bättre efter det.
Hur mår ni egentligen under denna pandemi?