Som jag gråtit, svurit och gråtit ännu mer för detta med amning. Om jag får skylla på något så är det helt och hållet omgivningens och sociala mediers fel för mitt mående. För enligt dem ska det bara fungera. Ammar man inte så är man en dålig mamma eftersom att man inte ger sitt barn det dem behöver. I runda slängor är det detta som kastats över mig sedan Leonard kom. Innan jag födde honom hade jag inte alls någon press över detta med amning. Ingen hade heller sagt till mig att det kunde bli problem, men något jag fick uppleva direkt han kom.

Till en början trodde jag att amningen skulle fungera av sig själv, men vad fel jag kunde ha. Vi har verkligen kämpat och kämpat. Vi har har känt sån press av både sjukvård, yttre bekanta och sociala medier. Skammen man känner när man ”inte ens kan amma” är hemsk. Vi hade en tuff start då Leonard hamnade på neo och mjölk som inte rann till på mig. Men nu så. Nu är vi på gång. Efter en massa övning, klipp av tungband och en jäkla massa tårar går det bättre och bättre. Ta inte för givet att ”alla ammar” du vet inte vad din medmänniska går igenom och hur otroligt tufft det kan vara att höra ”jaha du ger flaskan. Vet du hur nyttig modersmjölken är och hur viktigt det är att bebis får i sig det”. Alla kan inte amma av olika anledningar och vissa vill inte amma. Tänk på hur du uttrycker dig och hur sårande vissa saker kan vara att höra. Du kanske inte har / hade några problem med amning, men det är det många som har vilket jag fått reda på nu.

Barnmorskor borde kanske förbereda förstagångsföderskor på att det kan bli problem och ge tips / stöd till dem som sen vill amma. Idag finns det alldeles för lite information och hjälp.

Det går så himla bra för oss nu. Övning ger färdighet. Så tacksam för det.