Jag har aldrig varit en person som ser fram emot tillfällen att vara helt ensam. Men det är det enda jag vill just nu. Jag har kommit till den gräns att jag helst av allt vill packa ner det nödvändigaste i en ryggsäck, ta med ett tält och gå ut till skogen för att bara vara. Inte höra något annat än mina egna tankar och skogens brus. Jag vill verkligen bara vara. Saker jag tidigare tog för givet innan är som bortblåsa nu. Jag känner inte igen mig själv alls. Allt har väl sin tid, men just nu behöver jag bara få vara ensam. Om så bara för en stund. Jag känner mig instängd och har nästan som panik över det. Känslan av att vilja krypa ur sitt eget skinn är en oerhört jobbig känsla.
Helgen har inte gett mig en endaste minut över till bloggen och det är anledningen till att det varit tomt här. Jag trodde att det skulle bli annorlunda och att jag skulle ha mer tid till jobb och mina sociala medier som är mer än ett jobb för mig. Jag skulle kalla det för mitt största intresse och lite som terapi. Men förhoppningsvis blir det bättre nästa vecka, då ska jag göra tid för att uppdatera.
Leonards mående blir bättre och det är mycket bättre än vad det var tidigare. Det finns inget som glädjer mig så mycket som det. Jag tar en dag i taget och hoppas inte för mycket. Men det ser ljust ut <3
Idag kommer pappa hit och då ska jag försöka få lite tid till att kanske ta en promenad eller en timmes nap. Natten tills idag var kanske inte den bästa. Men så är det!