Idag ”råkade” jag testa en hög med gamla kläder som jag alltid har älskat. Kläderna var märkta i Storlek Small och vissa medium. Jag tänkte såklart att det inte skulle vara några som helst problem med att få på mig dem. MEN, jag kom inte ens i närheten av att komma i dem. Detta var alltså kläder som jag bar långt innan jag blev gravid med Leonard. Dessa kläder var från min ”vildaste” period under 2015 och 2016. Det är nämligen så att jag och Livia rensat ut hela förrådet och kastat / skänkt mängder, då mestadels kläder. Det var inte meningen att jag skulle prova dessa klänningar, men det gjorde jag. Jag kände att jag var tvungen, säkert undermedvetet destruktivt. Känslan av att jag inte fick på mig en enda klänning fick mig att må illa. Jag kunde inte på långa vägar dra igen kedjan på samtliga plagg. Jag minns dessa klänningar så så väl och hur jag kände mig i dem. Redan då kände jag mig tjock och stor. Men med mina 50+ kilo var jag allt annat än stor och tjock. När jag testad dessa kläder så slog det mig att jag aldrig varit nöjd med min vikt. Jag har alltid jagat ett ideal som varit omöjligt för mig att uppnå. Min kropp ser ut på det sätt den gör och jag kommer aldrig att bli pinnsmal.

Efter Leonard så ser kroppen helt annorlunda ut. Höfterna är bredare och magen är lösare. Helt normalt och såklart värt det! Jag har fått frisk och helt fantastisk son som jag älskar mest av allt. Att jag fått bära ett barn är den största lyckan i livet. Det är så sorgligt att man ska gå runt och aldrig vara nöjd med sig själv. Tänk vad kvinnokroppen kan. Vad min kropp är fantastisk. Detta inlägg blir lite som en upplysning till mig själv och kanske fler kvinnor som känner samma sak som jag.
Kroppen förändras precis som vår sinne, vårt hår, hy och vårt beteende. Det är livet. Vi måste lära oss att älska oss själv och njuta av livet och vad det gett oss.