Jag har ett problem och det är att jag blir fäst vid någon, något eller en känsla väldigt fort. När jag väl har fastnat för någon (vi tar en person till exempel) gör jag allt för dem, allt för att göra dem glada.  Jag gör precis det dem vill, utan att tänka på mig själv och vad jag egentligen vill. Jag tänker alltid på andra innan jag tänker på mig själv.

Sedan är jag expert på att ge människor för många chanser utan att de egentligen förtjänar dem. Det har jag gjort så länge jag kan minnas och det är bara jag som mår dåligt av det i slutändan eftersom att det är JAG som blir utnyttjad… Jag ser många gånger förbi att de faktiskt gör mig illa..  Men sanningen är den att (hur knäppt det än låter) så har detta varit okej för mig eftersom dessa människor är i mitt liv och det är ju allt jag vill. Även fast de sviker mig igen och igen vet jag med mig själv att jag FORTFARANDE kommer finnas där för dem för det är så jag är. Detta irriterar mig såklart nu när jag börjat kolla i backspegeln. Jag är född i kräftans tecken så detta kryddar ju bara dessa känslor ännu mer. Jag är expert på att överanalysera, tänka way too much och jag har ett minne som heter duga. Har en människa (som betyder mycket för mig) sagt något som påverkat mig glömmer jag det ALDRIG, ALDRIG!

När jag väl har fäst mig vid någon och släppt in dem innanför mitt sköra (kräftskal) kommer de alltid ha en speciell plats i mitt hjärta och just därför har jag så svårt att släppa taget även fast jag vet att det skulle vara det bästa för mig och mitt mående…

Ja, jag är väldigt känslig och jag känner allt väldigt mycket (svårt att förklara…) sanningen är den att jag ser detta mer som en ”gåva” och en ”superkraft” för oftast så ser jag hur människor är innan de ens hinner öppna munnen. Jag känner av dem så väl.. Trots detta agerar jag inte utefter det.. Men jag lär mig. Jag lär mig faktiskt varje dag..

Jag känner faktiskt hellre för mycket än för lite. Det kan såklart vara otroligt jobbigt vissa stunder och mina dagliga gråtattacker ska vi inte ens prata om. Jag gråter ofta och mycket och det är såklart inte för att jag är ledsen (alla gånger) Jag är oftast väldigt glad och gråter som sagt ofta för det också, eller när jag tycker något är vackert.. Gråta av lycka händer mig oftare än när jag är ledsen..

Om jag får säga det själv så har jag ett stort hjärta och jag skulle ALDRIG såra någon med mening. Lever man med mig eller har mig som vän får man ta att jag är extra känslig och visar mycket kärlek. Men jag är inte rädd för att visa människor det, jag tycker själv att det är ett tecken på styrka att visa känslor. Jag bryr mig och jag gör det av hela mitt hjärta det är liksom en Jennie-grej, känslor och kärlek i överflöd.

Jag känner oftast att det är okej  att vara en ”högkänslig person” och det mest positiva med detta är att  jag tänker verkligen mycket och därmed lärt känna mig själv. Bara det är ett stort plus och jag känner att jag kommit så mycket längre med mig själv sedan jag accepterade detta personlighetsdrag. Det är okej, man måste bara lära sig själv att leva med det och sätta gränser för sig själv, för sin egen skull!!. Man ska aldrig ge mer till någon än vad man själv får tillbaka…

Har nog aldrig skrivit så mycket i ett inlägg, men jag kände att jag ville få ut det bara och visa att det är okej att ha mycket känslor. Nu vet ni lite mer om mig om man säger så 🙂