Jag kan inte bete mig normalt, jag har svårt att andas, jag är orolig konstant och jag är inte längre den Jennie jag alltid har varit… Jag har fått en sån begränsad livsstil och jag hatar det…
Igår efter skansen-besöket ville jag traska in till stan för att kika lite på cyklar. Vi traskade in på XXL-sport och jag hann vara där inne i 10 min innan jag drabbades av panikångest… Jag hittade inte utgången och det gjorde mig såklart mer stressad.. Jag såg bara svart och fick panik… Jag målade upp ett mardrömsscenario i huvudet och det kändes som att det skulle ske… Hittade tillslut ut och kunde andas. Jag har aldrig varit såhär innan, jag känner liksom inte igen mig själv och vet inte hur jag ska kunna handskas med detta…

Nätterna är värst.. Jag vaknar upp var och varannan timme med andan i halsen – av mardrömmar. Alla mardrömmar påminner om varandra och varje dröm påminner om attentatet på Drottninggatan i olika versioner och vad som kunde ha hänt.. Jag vet inte vad jag ska göra, eller hur jag ska bete mig för att komma ”tillbaka”…
Efter besöket på XXL-sport igår ville pappa kika på blomsterhavet runt Sergelstorg och Åhléns.. Jag ville hela tiden vara på avstånd. Ångesten kom och gick och obehagskänslorna bara sköljde över mig. Jag fick återigen panik och jag klarar varken av att se människor springa, ljud av sirener eller bilar som kommer i hög hastighet… Men med pappa kände jag mig ändå trygg… Poliser stod redo och jag kunde liksom slappna av och förstå, försöka förstå vad det är som hänt..
Jag får väl ge det ännu mer tid… Det enda jag vill just nu är att må bra. Jag vill kunna känna mig trygg och jag vill inget hellre än att ha min ”vanliga” vardag tillbaka…