Kan man verkligen lita på att graviditetstesten är trovärdiga? Jag kunde inte lita på det minns jag. Visar ett graviditetstest negativt kan man fortfarande vara gravid. Ja, så är det faktiskt. Det kan bero på fler orsaker att ett test visar negativt trots att du kan vara gravid. Ett gravtest kan visa negativt av dessa anledningar: Du har testat för tidigt Du har inte testat med morgonurin Du är inte gravid – Mensen kan vara sen pga många anledningar Har mensen inte kommit när den ska? Testa lite senare med ett nytt grav-test När vi plussade på nyårsafton kunde jag inte tro mina ögon. Ingen av oss fattade att det var sant, det gick liksom inte att ta in. Vid detta tillfälle var vi på en staycation och vi var inte sena med att kuta till apoteket i Sturegallerian för att köpa ännu ett test. Jag hade tagit en bild på testet jag tog tidigare samma dag (med morgonurin) detta foto visade jag apotekaren för att få hennes bedömning. Visst är det positivt sa hon. Men jag litade inte på henne så vi köpte ett till. Sedan blev det ännu ett och ett till. Jag tror vi tog hela 7 stycken. Alla från olika märken. Allt från digitala test till väldigt enkla och manuella. Alla visade att jag var gravid. Såna här minnen kommer upp i mitt huvud hela tiden. Jag har de senaste dagarna haft tid att reflektera över hur graviditeten varit. När man är i det går det så snabbt och jag har knappt unnat mig tid att reflektera över den. Jag är så tacksam över att jag och min kropp har gått igenom detta. Tillsammans med världens bästa stöd då såklart, Livia <3 Utan henne hade jag inte klarat en dag. Nu ska vi äta en sen frukost sedan ska vi (läs Livia) städa hela lägenheten inför bebis ankomst. Man vet ju aldrig om han vill titta ut innan eller väl på dagen för det planerade snittet. Jösses vad tester vi tog. Dessa tycker jag är extra roliga! Hej hej från oss <3 Idag åker han till mina svärföräldrar så att vi kan vädra ut allt är hemma, städa osv. Jag blir tårögd bara av tanken på att vara utan honom på obestämd tid. Min håriga lilla älskling.

Gravid vecka 38 Bebis längd: 49 cm Bebis vikt: 3100 gram (enligt barnmorskan) Frukt / Grönsak: Pumpa Gravid vecka 38 Jag kan inte förstå att vecka 39 är här. Det är ju helt galet. Tänk att jag bär på en färdigbakad människa. Inte så konstigt att det tar på kroppen när jag tänker efter. Denna vecka har jag hållit mig inne HELA veckan, ett besök på vårdcentralen + BM har varit allt. Det är jobbigt att inte kunna göra någonting. Det har varit väldigt tufft psykiskt att bara vara inne i sängen. Att bara gå runt huset, se sol och känna vind har varit en lycka för mig. Alla dagar flyter ihop med varandra och minsta lilla syssla gör mig dödstrött. Saker som andfåddhet och hjärtklappning är otroligt påtagligt. Jag blir trött bara att jag reser på mig och går på toa. Kroppen orkar inte bära mig känns det som. I tisdags var vi på det sista besöket hos barnmorskan och jösses vad dåligt jag mådde här. Jag trodde jag skulle falla ihop och inte vakna mer (låter sjukt dramatiskt, men där och då kändes det så). Jag blev så så yr. Kunde varken se, eller höra. Jag mådde så illa och det kändes som att jag skulle kräkas hela tiden. Jag fick öronringningar och tryck över näsan. Som tur är gick det över efter ca 40 minuter… Men gud så rädd jag blev! BM kunde tillslut göra de undersökningar hon behövde. Oron över det kommande kejsarsnitt har kommit och gått denna vecka. Jag skulle säga att ångesten var värre förra veckan. Nu hoppas jag att det går tills vårt planerade snitt och att vi inte behöver åka in akut. Jag känner en stor rädsla när jag vaknar på nätterna av sammandragningar. Det är svårt att veta ”när det händer” och när det är dags att åka in. Gravidmage vecka 38 Gravid symptom vecka 38 Krampen håller i sig. Den kan komma och gå under dagen. Främst på höger sida. Hjärtklappningen slår till oftare och det känns som att hjärtat rusar. Jag har fått mer sammandragningar denna vecka. Men det har inte gjort ont, bara känts väldigt obehagligt. Jag har även fått som något läckage från fifi? Jag vet inte om det kan vara vatten som har sipprat ut lite försiktigt eller vad det kan vara? Det har inte varit några mängder. Ett annat symptom som blivit starkare denna veckan är mitt humör. Jag är känsligare än någonsin och mina tankar är extrema. Tänker på allt i detalj. Funderar på hur vi ska klara av rollen som föräldrar, jag tänker på hur han kommer se ut, rädslan över att bebis ska vara sjuk osv… Läs mer: Gravid vecka 37 

Jag har ju varit så ”deppig” och trött på denna graviditet och det har verkligen lyst igenom här i bloggen. Det är tufft just nu, men det måste det också få vara eftersom det är så jag känner. Givetvis är jag så överlycklig för situationen jag befinner mig i. Jag är gravid och väntar ett barn, jag ska bli mamma. Detta är inget jag har tagit för givet då jag gjorde en ganska omfattande operation i min livmoder förra våren. Jag fick höra att mina chanser att bli gravid var små och om jag skulle bli gravid var risken för missfall stor. Ägget skulle ha svårt att fästa osv. Men nu sitter jag här höggravid med mitt barn. Nyp mig i armen vad lycklig jag är för det. Jag har haft en ganska tuff graviditet i perioder. I början var det hemskt med sjukdomskänslan, magkrämporna, illamående och huvudvärken. Men det är ju trots allt vanliga symptom och något jag tog mig igenom. Sedan kom mellanperioden som jag vill kalla det. Under denna period mådde jag BRA. Här var jag också som mest aktiv under min graviditet. Vi var på mycket utflykter, vi reste en del och höll igång varje dag. Men redan här hade jag dock fått den statiska smärtan i mitt livmoder-ärr som har följt med sedan dess. Denna smärta skulle jag säga är den värsta med graviditeten, något många inte kan relatera till. Igår var vi hos barnmorskan för sista besöket. Det var hemskt. Jag han bara komma till väntrummet så fick jag som kalla kårar, yrsel, illamånde och dimsyn. Jag trodde att jag skulle svimma och ramla ihop. Denna känsla gav sig inte utan det blev bara värre. Jag tappade uppfattningen, hörde inget och såg inget. Jag fick lägga mig på en brits med en sån där mysig spy-påse och bara andas. Det höll i sig och det var svårt för min BM att göra alla kontroller. Jag vet inte vad som hände faktiskt. Där och då kände jag mig inte orolig för något. Kan det bero på mitt låga blodtryck? Igår installerade min älskling kameran som vi köpt till Pelles rum. Den fungerar sååå bra. Även i bäckmörkt rum. En annan positiv sak med att vara gravid. Man har ständigt ett bord med sig haha.  Påväg till BM igår.  Min älskling. Mitt största stöd <3 Hon är med på allt hon kan. Hon gör liksom tid för att följa med oss.

Gravid vecka 37 Bebis längd: 47,5 cm Bebis vikt: 3000 gram (enligt barnmorskan) Frukt / Grönsak: Vintermelon Denna vecka har jag varit sängliggandes hela veckan, helt utan överdrift. Jag har sovit, tagit smärtstillande, svettats och sovit lite till. Jag har någon dag kommit ut för att få lite luft och en annan dag orkade jag en fika utomhus. Jag känner mig som influensasjuk (helt utan feber). Dagarna går så sakta och vi räknar ner tills vi får träffa lillen. Vårt planerade kejsarsnitt har flyttats då jag ringde operationsplaneraren på Danderyds sjukhus och bad dem om en tidigare tid. Jag orkar inte må så här. Jag får panik i min egen kropp just för att jag mår så dåligt. Jag känner bebisens hicka nästan varje dag nu och det är en häftig känsla. När han sparkar neråt blir jag väldigt kissnödig och det är nästan som en sveda som uppstår. När han trycker uppåt får jag istället sura uppstörningar. Haha. Härligt att vara gravid hörni. Denna vecka kom även den första lilla mini-bristningen. Den har uppstått vid mitt operationsärr i naveln. I söndags slog ångesten och rädslan till. Jag hade nämligen inte känt bebisens rörelse på hela dagen. Detta gjorde mig så rädd. Vi åkte in till förlossningen. Sköterskan kopplade upp mig till en massa maskiner och en hjärtljudsapparat som skulle tracka bebisens hjärtljud. Så snart jag hörde hans hjärta blev jag lite lugnare. Men frågan återstod, varför känner jag honom inte? Hon lämnade mig ensam i 30 minuter för att låta mig vila medans hon höll koll på hjärtljuden utifrån. Jag kände sån oro. Hon kommer tillbaka och ber mig vänta på att en läkare ska komma in. Läkaren kom och bad mig lägga mig ner igen för att göra ett ultraljud. Ganska snabbt kunde hon konstatera att allt var bra. Vår bebis är frisk, vilken lycka. Gravidmage vecka 37 I början av vecka 37… Igår.. Man ser tydligt hur magen har sjunkit på bara några dagar Gravid symptom vecka 37 Förutom sjukdomskänslan i hela kroppen har jag drabbats av allt fler domningar i kroppen, ökad hjärtklappning, yrsel, svimningskänsla och grovt illamående. Jag får som kramp i benen bara jag står upp i några minuter. Det är riktigt jobbigt nu, men samtidigt inte lång tid kvar.   Läs mer: Gravid vecka 36 

Det blir mycket fokus på barn och min graviditet just nu, men det beror (som ni säkert förstår) att jag inte har utrymme för att göra annat än att vila, äta, sova och vänta. Vänta på att han ska komma. Jag har ett datum för planerat kejsarsnitt, men jag tror aldrig att han kommer komma på den dagen. Jag tror helt klart att han kommer vilja titta ut innan. Dessa dagar har jag verkligen gått från sängen till toan och av minsta lilla fysiska ansträngning har jag känt mig genomsvettig, andfådd och nästan svimfärdig. Jag hade ingen aning om att slutet av graviditeten skulle vara såhär tuff. Jag vill verkligen inte klaga, snarare berätta om hur jag upplever det. Helt utan filter. Sedan är det fantastiskt att jag bakar en bebis i magen, jag kan liksom inte ta in det än… Att man inte är sjukare trots allt. Igår hade som jag skrev en lugn dag med en kort promenad och serie-tittande. När klockan började närma sig 21 så sköljde det som en kall dusch över mig. Jag hade nämligen inte känt bebisens rörelse på hela dagen. Detta gjorde mig så rädd. Jag och älskling tog till alla knep som behövdes för att väcka bebis, men ingenting lyckades. Jag har fått höra att iskallt vatten ska vara bra, även glass, prassel vid magen och vila på vänster sida. Men ingenting fungerade. Vid 23 ringde vi förlossningen och dem bad oss att komma in omedelbart. Jag blev så rädd och fick återigen sådan ångest och hjärtklappning. Jag fick vänta en stund innan jag fick hjälp. Sedan kom en sköterska för att ta min temp och blodtryck. Jag ville ju bara veta att allt var bra. Jag fick vänta en till stund på en barnmorska. Hon kopplade upp mig till en massa maskiner och en hjärtljudsapparat som skulle tracka bebisens hjärtljud. Så snart jag hörde hans hjärta blev jag lite lugnare. Men frågan återstod, varför känner jag honom inte? Hon lämnade mig ensam i 30 minuter för att låta mig vila medans hon höll koll på hjärtljuden utifrån. Jag kände sån oro. Hon kommer tillbaka och ber mig vänta på att en läkare ska komma in. Läkaren kom och bad mig lägga mig ner igen för att göra ett ultraljud. Ganska snabbt kunde hon konstatera att allt var bra. Vår bebis är frisk. Här kunde min andning gå tillbaka till normalt och jag kunde äntligen slappna av. Hon kunde inte förklara varför han har varit så lugn, men ibland kan det vara så sa hon. Strax innan 02 var vi hemma och då väntade sängen. Vi var så trötta efter all oro. Mitt set kommer från Understatement Underwear 

Gravid vecka 36 Bebis längd: 46 cm Bebis vikt: 2800 gram (enligt barnmorskan) Frukt / Grönsak: Honungsmelon Hela denna vecka har kantats av ångest, rädsla och smärta. Jag har haft lätt till gråt och funderat så mycket på framtiden. Kommer jag att klara detta? Hur kommer dagarna se ut? Hur kommer saker att lösas rent praktiskt? Jag kommer ju mestadels att vara ensam och att ta både nätterna och dagarna själv. Detta känns just nu som ett enda stort mörker. Hur ska jag som är så trött nu i graviditeten klara av att ta hand om en bebis utan sömn. Klarar man av det? Snälla säg att man gör det. Gravidmage vecka 36 Väntar på att få hjälp med att ta av mjukisbyxor. Inte det lättaste denna period.. haha Gravid vecka 36 symptom Smärtan som i den statiska under bröstet (myom ärret) gör allt ondare och ondare. Finns ingen skön position att sova i eller att sitta i. Jag byter ställning konstant. Allt ifrån att sitta, stå eller ligga på sidan.  Krampen har blivit allt mer och känns i hela benen. Även förvärkarna och sammandragningarna sker allt oftare. Natten till den 6:e augusti var smärtan så stor och okontrollerbar att L var tvungen att ringa förlossningen. Dem bad oss komma in och strax innan 04 mitt i natten var vi på plats. Vi tog med oss bebis väskan och vår BB-väskan för man vet ju aldrig? Tänk om vi hade fått stanna utan att ha med oss något… Väl inne på förlossningsakuten fick jag genomgå en rad undersökningar. Jag hade en hel del dö-tid för mig själv inne på rummet. Jag fick sån ångest på plats, hjärtrus, flimmer för ögonen och öron-ringningar. Det var så obehagligt. Jag kände känslor som ”nu är det ingen återvändo” och blev så rädd. Livia satt där ute så jag ringde henne och pratade medans jag fick vänta. Blodtrycket togs, bebisens hjärtljud kontrollerades och även min livmodertapp samt om jag var öppen. Jag var inte öppen och livmodertappen var opåverkad. Jag fick en brickanyl-spruta för att stoppa upp värkarna. Sprutan gav mig såna otroligt hjärtslag och skakningar i kroppen. Riktigt obehagligt. Vi skickades hem trots min oro och rädsla. Väl hemma somnade jag till igen, men hela dagen var liksom kantad av ångest. Jag är fortfarande så rädd och orolig, men det är svårt att sätta ordet på vad. Jag tror det mesta handlar om rädslan för operationen, eventuella komplikationer, bebisens hälsa, smärtan och att lämnas ensam hemma med bebis. Det är så mycket som snurrar i mitt huvud, nu skulle bara ana. Jag ska försöka tänka på allt det fina och allt underbart som komma skall, men just nu är det sååå svårt. Jag har ju liksom förlossningen att bearbeta först. Jag har så svårt att glädjas i förhand. Läs mer: Gravid vecka 35 

Inatt klockan 03 vaknade jag av så kraftfulla värkar som vägrade att gå över. Det molade på, släppte och kom igen. Vi ringde förlossningen och dem bad oss komma in. Jag fick återigen sån ångest och rädsla när detta hände. Varför känner jag så? Jag kan verkligen inte förstå… Det är så jobbigt när denna ångest väl kickar in för jag börjar skaka, bli yr, svettig och illamående. På plats 03:45 fick Livia inte följa med in och det gjorde ju inte min rädsla bättre… Men jag blev så väl omhändertagen av all personal. Både barnmorska och läkare undersökte mig. Efter undersökningar och check av bebis så beslöt dem sig för att skicka hem mig. Ingen påverkan på livmodertappen jag var inte heller öppen. Innan jag gick så fick jag en brickanylspruta som ska stoppa upp mina värkar. Väl hemma kom rädslan igen. Tänk om dessa hemska värkar kommer tillbaka och att jag inte hinner in för att få kejsarsnitt? Jag vet egentligen inte vad jag är mest rädd för. Men ångesten finns där och det gör att jag mår sämre. Nya tag i morgon. Jag har vilat och vilat hela dagen. Det är ju det jag kan göra dessa dagar. Älsklingen är ändå lite besviken över att vi inte fick stanna kvar och träffa bebis idag.