Hej raringar!
Det snackas plötsligt mycket ”ångest” i bloggen, men jag tycker att det är ett viktigt ämne att ”normalisera”. När jag var yngre kunde jag klaga på Bakfylleångest, men under dessa tider missbrukade jag bara ordet ”ångest”. Jag hade då ingen aning om vad det egentligen innebar. Fyra gånger per år testas ”krigslarmet” för att se att allt funkar och detta ger mig oerhörd ångest. Ångest för att en katastrof  ”kanske kan ske” 😥 Första måndagen i juni månad förra året tog jag en massa lugnande samtidigt som min tjej fick hålla om mig krampaktigt under larmet. Jag hatar ljudet av ”katastrof” och det spelar ingen roll hur många som säger till mig att det bara är ett test så kan jag inte ta in det. Jag förstår att det är ett test, men en del av mig klarar inte av att ta till sig av den informationen. Idag ringde i alla fall tjejen vid tre när det tjööt och hon kunde lugna mig på avstånd. Hörde ni larmet? Visst är det obehagligt…?

Nu ikväll har jag bara tagit det lugnt och strosat runt på Hemköp här nere vid mig. Det är något magiskt med en svart himmel, månljus och snöfall. Så fint! Nu ska jag dricka thé och förbereda mig för morgondagens föreläsning i skolan.
Puss och kram