Gravid vecka 36

Bebis längd: 46 cm
Bebis vikt: 2800 gram (enligt barnmorskan)
Frukt / Grönsak: Honungsmelon

Hela denna vecka har kantats av ångest, rädsla och smärta. Jag har haft lätt till gråt och funderat så mycket på framtiden. Kommer jag att klara detta? Hur kommer dagarna se ut? Hur kommer saker att lösas rent praktiskt? Jag kommer ju mestadels att vara ensam och att ta både nätterna och dagarna själv. Detta känns just nu som ett enda stort mörker. Hur ska jag som är så trött nu i graviditeten klara av att ta hand om en bebis utan sömn. Klarar man av det? Snälla säg att man gör det.

Gravidmage vecka 36

Väntar på att få hjälp med att ta av mjukisbyxor. Inte det lättaste denna period.. haha

Gravid vecka 36 symptom

Smärtan som i den statiska under bröstet (myom ärret) gör allt ondare och ondare. Finns ingen skön position att sova i eller att sitta i. Jag byter ställning konstant. Allt ifrån att sitta, stå eller ligga på sidan.  Krampen har blivit allt mer och känns i hela benen. Även förvärkarna och sammandragningarna sker allt oftare. Natten till den 6:e augusti var smärtan så stor och okontrollerbar att L var tvungen att ringa förlossningen. Dem bad oss komma in och strax innan 04 mitt i natten var vi på plats. Vi tog med oss bebis väskan och vår BB-väskan för man vet ju aldrig? Tänk om vi hade fått stanna utan att ha med oss något… Väl inne på förlossningsakuten fick jag genomgå en rad undersökningar. Jag hade en hel del dö-tid för mig själv inne på rummet. Jag fick sån ångest på plats, hjärtrus, flimmer för ögonen och öron-ringningar. Det var så obehagligt. Jag kände känslor som ”nu är det ingen återvändo” och blev så rädd. Livia satt där ute så jag ringde henne och pratade medans jag fick vänta. Blodtrycket togs, bebisens hjärtljud kontrollerades och även min livmodertapp samt om jag var öppen. Jag var inte öppen och livmodertappen var opåverkad. Jag fick en brickanyl-spruta för att stoppa upp värkarna. Sprutan gav mig såna otroligt hjärtslag och skakningar i kroppen. Riktigt obehagligt. Vi skickades hem trots min oro och rädsla.

Väl hemma somnade jag till igen, men hela dagen var liksom kantad av ångest. Jag är fortfarande så rädd och orolig, men det är svårt att sätta ordet på vad. Jag tror det mesta handlar om rädslan för operationen, eventuella komplikationer, bebisens hälsa, smärtan och att lämnas ensam hemma med bebis. Det är så mycket som snurrar i mitt huvud, nu skulle bara ana.

Jag ska försöka tänka på allt det fina och allt underbart som komma skall, men just nu är det sååå svårt. Jag har ju liksom förlossningen att bearbeta först. Jag har så svårt att glädjas i förhand.

Läs mer: Gravid vecka 35