Kejsarsnitt - min förlossningsberättelse - föda med kejsarsnitt

– Kejsarsnitt – min förlossningsberättelse –

Oron över det kommande kejsarsnitt har kommit och gått veckorna innan dagen D. Jag skulle säga att ångesten var värre vecka 38 än 39. Jag gick hela tiden på spänn och hoppades på att jag skulle ”hålla mig” tills det var dags för det planerade snittet. Jag var så orolig för att jag skulle behöva åka in akut för att vattnet har gått och att förlossningen är igång. Jag kände en stor rädsla över att vakna på nätterna med sammandragningar och förvärkar. För detta hade ju hänt flera gånger veckorna innan han kom. Tänk om jag nekas att få ett kejsarsnitt för att han är påväg ut? Jag stressade så mycket över detta. . Det är ju så svårt att veta ”när det händer” och när det är dags att åka in. Rädslan över smärtan och att något skulle vara fel på bebis var verkligen stor.

Men nu vill jag berätta om hur min förlossning var 🙂 Har ni frågor om den så är det bara att slänga iväg en kommentar så ska jag svara så gott jag kan.

Vi anlände till Danderyds sjukhus klockan 06:45 på morgonen den 24/8. Vi var så förberedda som man kunde bli. Allt packat och klart. Livia hade sovit bra under natten medans jag inte sov en blund. Hela kroppen pirrade och jag kände mig så nervös, förväntansfull och rädd. När taxin kom och hämtade oss fick jag som en verklighets-knäpp. ”Det är nu det händer”. Väl inne på BB fick vi sitta och vänta i ett av personalrummen då BB är helt överbelastat. Tiden gick så sakta och vi kände oss som bortglömda. Jag svettades och skakade medans Livia satt mittemot ko-lugn i sin fleece och frös. Corona-test togs och det var negativt (puuh). Vi hade ju varit väldigt försiktiga med att träffa folk den senaste veckan.

En sköterska kom kort därefter och hämtade oss. Hon flaggade för hur mycket det var att göra och att vi ännu inte fått ett rum. Många akuta kejsarsnitt hade kommit till avdelningen. Dem hade ordnat ett provisoriskt rum till oss där vi fick sitta och vänta. Sköterskan var lättsam, snäll och lugnade mig. Hon kändes lite som en ”hippie-tant” om jag får beskriva henne så. Jag blev ombedd till att byta om. Jag fick nättrosor, strumpor och en sån där rock där rumpan är bar. Sköterskan kollade bebisens hjärtljud med en gammaldags tratt. Hon klämde på magen och såg till att allt stod rätt till. ”Detta är en stor bebis” sa hon och log. Sköterskan gick iväg för att kolla status nere på förlossningen. Nu är det nära. Vi blev lämnade. Mitt blodtryck sjönk och jag la mig ner på sängen. Jag önskade något lugnande och det skulle jag få. Jag växlade mellan att sitta och ligga på britsen. Jag skakade av oro.

Barnmorskan kom tillbaka och nu hade hon fått OK av förlossningen och dem var redo att ta emot oss. Vi gick till hissen tillsammans med BM och åkte ner till 5:an. Hon följde oss till ett rum där det satt / låg andra par i rad. Vi var nummer 2. Här fick Livia byta om och sköterskan lämnade oss. Narkossköterskan och andra i personalen kom och hälsade. Par nummer 1 försvann in bakom dörrar. ”Nästa är vi”. Åh herregud sa jag. Jag grät och Livia pussade pannan. operationsmössan åkte på. Vi tog sista bilden på magen. Jag grät ännu mer. Par rullades ut med bebis i famnen. De såg så lyckliga ut. Jag hoppas allt är bra med vår bebis. Om en timme är han här. Vart är mitt lugnande? Jag fick inget. Allt snurrade i mitt huvud. Jag hade känslor som ”nej, jag har ångrat mig” ”jag vill hem” osv.. Jag ville bara krypa ur mitt skinn. Sköterskan kom och sa ”ja, nu är det ni”. Jag bad om lugnande återigen. Men svaret jag fick var ”nu ska du tänka på bebis, du klarar detta” och klappade mig på axeln.

Vi kom in genom dörrarna och där låg en smal smal säng. Det första jag sa ”är det här jag ska opereras?” Jag frågade efter lugnande igen, men fick inget. Dem la mig ner på sängen, satte in en infart i handen och gav mig syre under näsan. Sköterskan var barsk som satte in infarten. Allt gick så snabbt. Jag han inte prata, eller förstå vad som hände. Allt bara snurrade och jag kände mig så borta. Som att jag såg mig själv i ett utzoomat läge. Jag kopplades ihop med en massa sladdar och elektroder som fästes på mitt bröst. Alla hälsade på oss och narkossköterskan var en favorit. Han fick mig lugnare och att tänka på annat. Han försökte skoja lite, men nära till skratt hade jag inte.

Narkosläkaren förberedde för spinalbedövningen. Detta skulle göra ont, för det hade jag läst. Jag skulle kura ihop och krama mina ben. Det var ju inte det lättaste med en kula till mage. Narkossköterskan hjälpte till och tryckte upp mina ben. Jag kunde inte heller släppa att jag låg där med rumpan bar mot läkaren haha. Hur som helst så satte han bedövningen och jag kände som 3 olika sprutor. Det gjorde ont, det liksom värkte när han injicerade bedövningen. Som sendrag i muskeln på något sött. Men det gick snabbt över och jag trodde det skulle vara värre. Jag kände mig varm i hela kroppen och mina ben började domna bort väldigt snabbt. Det var i denna sekund jag drabbades av panik. Riktig panik. Vad är det som händer med mig.

Jag skrek att jag inte ville mer och att jag skulle dö. Smärtan efter spinalen var hemsk. Jag fick en olidlig smärta i nacken, något som var ovanligt sa läkaren. Jag skrek ”HJÄLP MIG jag dör”. Läkaren sa ”du kommer inte dö”. Men jag märkte att han tyckte det var konstigt att jag fick ont i nacken. Det brukar inte hända sa han. Är det nu jag ska bli förlamad. Jag kräktes och skakade. Det var en konst att kräkas när man inte kunde ligga på sidan. Älsklingen klappade mig på huvudet när jag grät av smärta. Jag fick blodtryckshöjande när blodtrycket störtdök och jag kräktes igen. Jag skrek efter vatten då jag var så törstig, en törst jag aldrig känt innan. Min kropp skakade och jag hade panik av att jag inte kunde känna min kropp eller röra mig. Hjälp mig älskling sa jag några gånger. Tillslut gav sig värken och fler läkare kom in. Dem tvättade min mage och för mig såg det ut som att dem tvättade luften. Jag kunde ju inte känna av att dem faktiskt var på min mage. Narkosläkaren testade min känsel genom att stryka kalla bomulstussar på min kropp. Jag skulle säga att jag var bedövad upp till bröstet, nästan halsen. En kateter sattes in och det var skönt att jag inte kände det.

Läkare kom in och alla presenterades i ring. OP-sjuksköterskan började tvätta mig runt magen igen och det var himla häftigt / läskigt att inte känna något. Även ett skynke sattes upp framför mig. Läkaren gjorde ännu fler koller om min känsel, men jag kände ingenting. Jag var orolig över att känna något så jag bad om det. Jag var ett vrak, får lite skuldkänslor över hur allt blev. Men det var ingen härlig upplevelse. Min reaktion av spinalen och min oro bredde på allt. Hur hade det varit om jag hade fått lite lugnande som jag blev lovad?

Det hela sattes igång så snabbt och helt plötsligt sa läkarna, snart får du göra dig förberedd på att bebis kommer. Dem slet och drog i mig och hela jag guppade. Sängen liksom skakade. Livia klappade mitt huvud och allt var så tyst. Läkarna som snittade mig (två kvinnor) sa, ”nu Jennie får du göra dig förberedd på bebisskrik”. Sedan var han ute, klockan var då 10.36. Det gnydde lite bakom skynket och Livia börjar gråta. Nemen gud, nemen gud sa hon. Jag kände mig likgiltig. Vad hände precis. Dem sprang iväg med bebis och jag förstod inte vad som var fel. Livia hängde på och jag lämnades bara. Jag förstod ingenting. Sedan syddes jag. Där låg jag ensam med mina tankar och jag kände nästan som att jag var i chock. Hur ser han ut? Är allt bra med honom? En sköterska kom och satte sig vid huvud och berättade att allt var bra. Hon var lugn och hade en behaglig röst. Jag kände mig trygg med henne. Din son är med mamma Livia och han har fostervatten i lungorna. Detta är väldigt vanligt vid kejsarsnitt sa hon. Jag frågade henne hur han ser ut och om allt annat är bra. Jag vill se honom sa jag.

Eftersom L inte grät när han kom ut behövde läkarna göra en check på honom direkt. Jag var så orolig, men sköterskan kom med jämna mellanrum och berättade för mig allt som hände. Leonard, Livia och hela teamet var bakom i ett rum med skjutdörrar, men jag kunde inte höra något.

Leonard fick jättefin vård och Livia var med hela tiden. När jag hade sytts klart (ca 30 min senare) fick jag snabbt se och hålla i min son för första gången. Han var full med sladdar och andningshjälp. Jag kunde ännu inte slappna av. Jag kunde inte förstå att detta var min son. Jag grät. Leonard kördes till Neo med Livia och jag fick inte följa med. Jag skickades till uppvaket tillsammans med övervakning. Jag skulle bli släppt därifrån när jag kunde röra mina ben. Att slitas från sin familj såhär var jobbigt och jag kunde ännu inte förstå vad som hänt.

Jag hade min telefon med på uppvaket så jag och L kunde Facetimea när han låg på neo. Jag blev lugnare. Personalen tog så bra hand om mig. Jag bad om juice och efter en timme kunde jag få det. Dem bad mig att försöka sova, men det gick inte. Allt bara snurrade. Jag ville ringa min familj och berätta, men eftersom jag inte visste så mycket själv så valde jag att vänta. Jag kunde ännu inte förstå vad som hade hänt. Klockan hade hunnit bli 12. Jag övade så på att känna mina ben och vicka på tårna. Jag sa flera gånger till sköterskorna titta, jag vickar på tårna. Men det syntes inte, jag var fortfarande förlamad. ”Så fort du kan böja på benen får du åka till neo och träffa din son”. Jag övade och som jag kämpade.

Drygt 2 h senare kunde jag känna benen och jag ropade på sköterskan.

Jag blev direkt skjutsad i sängen ner till neo för att gosa med vår son. Dem letade efter Livia och vår son nere på neo. Jag hörde hennes röst och blev varm i hela kroppen. Sköterskorna gjorde plats för min säng där nere. Jag fick hålla honom, lukta på honom och pussa på honom. Vi är återförenade. Nu kom tårarna. Efter 2 timmars mys så åkte jag och L till avdelningen för middag. Vi var tvungna att lämna honom för vidare undersökning och så vidare.

Vi åkte fram och tillbaka till neo hela kvällen. Vi la oss vid 23 och klockan 01 knackade det på dörren och sköterskan kom med vår son. Han var klar på neo efter 15 timmars andningshjälp och röntgen. Vilken lycka.

Det blev gos hela natten. Jag kunde inte sova en sekund. Jag vakande över honom. Jag kunde inte släppa ögonen från honom. Var så rädd att han skulle sluta andas.

På morgonen kom sköterskorna för att titta till. Mamma Livia fick lära sig att mata Leonard med kopp. Vi övade amning. men det var svårt. Jag hade väldigt ont, men ändå mindre ont än vad jag trodde. Tog värktabletter var sjätte timme och morfin vid behov.

Leonard 1 dygn gammal. Vi Tog igen massa gos efter neo. Dem kollade honom hela tiden. Blodets syresättning, temp, gulhet. Lite feber denna dag med temp på 37.7 Åt lite lite bröstmjölk, men annars ersättning. Han fick ersättning i kopp. Vi jobbade mycket med bröstet.

Jag kom upp på benen och ur sängen för första gången. Jag tog första stegen och det var så härligt.

Vi sov, vakade och matade. Dygnet gick ihop och vi kunde knapp skilja på dag och natt.

Leonard 2 dagar. Dagen började med barnläkaren. Han blev godkänd på alla tester. Tunnbandet ska checkas igen då tungan är hjärtformad. Detta kan leda till att han kan ha svårt att ta tag i bröstet. Vi jobbar på med amning varje dag. Idag rann mjölken till med hjälp av pumpen. Brösten har även blivit hårda och spända. Idag började han att äta med flaska. Då fick han 30 ml. Natten till 27/8 var första natten utan hjälp av personal. Denna dag frågade personalen oss om vi ville åka hem då allt varit så bra med bebis och mamma. Men vi valde att stanna en dag till. Denna natt sov han även bättre och i längre stunder.

När pelle var 48h gjordes PKU testet med hjälp av ett blodprov i handen. Livia var med hela tiden.

Vi levde verkligen som i en bubbla på BB. Alla sköterskor var helt underbara. Så kärleksfulla, hjälpsamma och fina. Camilla är en undersköterska vi kommer minnas lite extra. Vilken underbar människa. Vi fick frukost, lunch, fika och middag serverade till rummen. Vi myste konstant och vi var duktiga med att ha bebis på magen. Min smärta hölls i chack med hjälp av morfin, alvedon och ipren. Smärtan kom och och gick, men värst var eftervärkarna som liknande kraftig mensvärk. Snittet brände och skar. Men smärtan var INTE så hemsk som jag förväntade mig eller trodde. Så tacksam.

En läkare kom och väckte oss vid 07 för att kolla öronen. Allt var perfekt! Efter frukosten kom en undersköterska för att väga och kolla gulsot. Han hade idag gått ner 300gram från födseln. Dem sa att han inte får gå ner mer än 10% av födelsevikten.