Den 7:e april 2024. Sju år har gått sedan jag upplevde den värsta dagen i hela mitt liv. Attacken ändrade mig totalt och jag ser mitt liv som den jag var innan attacken och den jag har blivit efter attacken. Sju år har gått, SJU tuffa  år har jag levt med ångest, rädsla, medicinering, kbt-behandling och psykologer. Jag är inte läkt. Kommer jag någonsin bli det? Allt blir lättare och lättre upplever jag, men iland kan jag falla tillbaka som ett mörkt hål och det kan ibland vara tufft att ta sig upp.

Jag har nästan glömt bort hur jag var innan, jag saknar hur spontan jag var, inga hinder fanns och jag kunde bara kasta mig ut i främmande saker. Jag älskade att vara spontan, hänga bland mycket folk, gå på bio flera dagar i veckan , klubba, resa och så vidare. Allt detta har tagits ifrån mig och jag blir så ledsen och mår dåligt när jag tänker på hur jobbigt jag fortfarande har det. Men för att sammanfatta allt så har mitt liv förändrats på bland annat dessa bitar:

• Jag har supersvårt för att åka kommunalt….. Det FÅ tillfällen jag väl åker kan  jag sån ångest att jag måste kasta mig av promenera resten av biten. Dock har det blivit bättre. Jag övar hela tiden. Men det första åren efteråt kunde jag INTE åka tunnelbana. Det gick inte. Hur mycket jag än ville och försökte. Kroppen sa stopp och NEJ.
• Jag kan inte vara lika spontan längre. Jag måste planera precis ALLT. Mitt kontrollbehov har blivit så mycket värre.
• Jag vågar inte gå på stora nattklubbar, biografer, röra mig i stora folksamlingar, stora evenemang, konserter osv. Det är alldeles för mycket intryck och jag kan inte hålla koll på allt. Jag måste ha kontroll.
• Jag klarar inte av platser där jag vet att det vistas mycket folk. Jag kan heller inte vistas där jag känner mig ”instängd” tex bio funkar inte. Undantag finns om det är en ”liten” biograf och jag får sitta längst bak och längst ut. Här på Lidingö är det perfekt. Biografens ena salong har 20 platser (!!)
• Jag har minskat antalet resor. Flygrädslan har blivit så mycket värre
• London. Älskade London. Ni vet ju att jag  (innan attacken) var i London var och varannan månad, men det har ju inte funkat. Hur mycket jag än har velat så har min rädsla stoppat mig. Sedan jag blev mamma har det ju heller inte fungerat såklart <3 Men åren efter attacken var det en sorg.
• I offentliga sammanhan går jag ofta runt och är rädd och ”vaken” hela tiden. Det tar oerhört mycket energi.
• Jag får ångest och hjärtklappning av syrener. Ibland får jag sån panik så att jag blir svimmfärdig.
• Jag kan inte/får inte läsa/se nyheter. Då väcks allt igen och jag blir paranoid.
• Jag kan inte besöka Mall of scandinavia, och större gallerior. Jag får fullständig panik. Jag KAN INTE röra mig kring området centralen, plattan osv. Detta kan bli problematiskt när jag måste ta tåget. Jag och Livia har stått utanför Centralen och gått till tåget när det varit några minuter till avgång.
• Jag kan inte gå på smala gator där jag vet att mycket människor rörs.
• Jag har svårt att vara lugn i sammanhang där det är mycket ljud och mycket som händer. Jag blir galet stressad av såna situationer.
• Det är mycket som triggar mig. Tex människor som springer, plötsliga ljud, stressade människor, helikoptrar, flygplan och märkliga beteenden hos främlingar.

Senast förra veckan drömde jag mardrömmar om eftermiddagen den 7:e april. Jag minns allt. Allt i detalj. Jag vet precis vad jag hade på mig, vilken parfym jag hade och hur mina skor lät den vägen som jag sprang från Åhléns till Clarion hotel sign. Jag minns exakt vad polisen ropade när jag försökte fly från det garage jag gömde mig i. Det är okej att minnas, men jag vill gärna inte känna känslan i kroppen när jag får upp dess ”filmer” i huvudet för de är fruktansvärda. Jag tror inte att någon som inte var där kan förstå paniken som drabbade människorna i närheten, för det går inte att förklara med ord och jag vill inte ens försöka.
Jag kommer låta det ta tid för mig att må bra, för en dag vet jag att jag kommer göra allt det där som jag gjorde innan helt utan tanke. Men inte just nu.

SJU år… Jag kan liksom inte greppa tiden sedan detta fruktansvärda hände. Ibland känns det som att det var ”igår” medan andra gånger känns det som att det var FLERA flera år sedan eller att det faktiskt aldrig hänt. Jag önskar såklart att det ”bara” var en fruktansvärd mardröm. Men nej… Jag minns den 7:e april 2017 som igår. Jag började denna soliga fredag med en powerwalk upp till observatorielunden i vasastan. Här satte jag mig på en bänk alldeles ensam och funderade över livet. Tanken över att börja plugga hade slagit mig, men jag brottades med tankarna att jag aldrig skulle komma in på högskola. Trycket skulle vara alldeles för hård på såna utbildningar jag ville läsa och chansen över att just JAG skulle komma in kändes minimal…. Kort därefter traskade jag hem och gjorde i ordning en smoothie som jag skulle ha med som dagens lunch på jobbet. Jag började ju sent denna fredag och mitt pass var bara 5,5 timmar så det skulle räcka som ”mat” för mig. På kvällen var planerna att jag skulle träffa en vännina för bubbel i stan. Det kunde inte vara en bättre fredag. Första vårdagen, kort jobb-pass och en ledig helg väntade. Jag trivdes med livet och allt kändes bra. Jag var singel och dejtade och var tillfreds med det.

På vägen till Tunnelbanan till jobbet fick jag en oerhörd huvudvärk som vägrade gå över. Jag har tidigare tampats med detta under våren, vet inte om det berodde på den starka vårsolen, stress eller något annat?  Jag klev i vanlig ordning av tunnelbanan och in på Åhléns. Givetvis ringde jag mamma innan jag började, det är liksom standard. Hon hörde på mig att allt inte var bra, men jag svarade kort med att jag har huvudvärk som säkert beror på stress (minns fortfarande varenda ord i vårt samtal).  Under denna tid var det mycket på jobbet, vi var få i personalen, jag hade ansvar och butiken hade precis flyttat plats på Åhléns. Numera låg vi mittemot H&M mot Drottninggatan för att förklara det enkelt. Klockan var 14:30 och jag hade precis börjat mitt pass när jag skickade min enda kollega för dagen på lunch. Jag ställde in min smoothie i vårt personalskåp bakom kassan och hängde av mig jackan. Jag minns exakt vad jag hade på mig, vad jag hade för parfym och hur det nya ombyggda Åhléns doftade. Det var rörig, vårt ”provrum” var endast en spegel som stod lutat mot fönstret ut mot drottninggatan. Det var en lugn dag i varuhuset, men våra plagg låg lite utspritt så jag började vika, hämta kläder för att hänga dem på rätt plats. Jag minns låten som spelades i högtalarna, jag minns kunderna, jag minns vilka som jobbade i shopparna runt mig. Trots detta kände jag mig ensam. Alla shoppar hade ännu inte flyttat in på sin nya plats så på denna yta var det ”bara jag”. Jag och dem få kunderna. Men som tur var kunde jag se ut genom de stora fönstrena. Drottninggatan var full av människor. Det var ju en solig fredag eftermiddag och många hade säkert slutat tidigare för att njuta av den första riktiga vårsolen. Det var en speciell stämning. Som att jag väntade på något. Jag var spänd. Jag var på fel plats, jag kunde känna det.

Mitt i allt plock bland kläder (står jag med ryggen mot fönstret där vi hade vårt hörn med spegel där kunderna testade kappor) ser jag och hör jag det fruktansvärda som händer. För en sekund blir allt svart. Jag hade mobilen (ovanligt nog!!) i bakfickan av jeansen. Jag SKREK i panik och blev stel. Jag ringde min ex partner och bara skrek… Jag fick panik, jag kunde inte agera. Jag såg mig själv utanpå min kropp. Det blev snabbt svart av röken från lastbilen och den tog bort de fruktansvärda av det jag såg på gatan. Dessa bilder kommer aldrig NÅGONSIN försvinna från mitt huvud. I samma sekund som jag försöker ringa mitt ex skriker jag ”det är en terrorattack, vi måste ut”. Jag förstod direkt vad som hade hänt. Sekunder senare hör man den automatiska rösten som tar över musiken inne i varuhuset ”en brand har utlöst, var vänlig att lämna varuhuset”. NEJ det är en attack skriker jag gråtandes av panik. Jag hade ju sett hur människor låg precis i mitt synfält. Att det skulle vara en olycka slog aldrig min tanke. Jag var så förberedd på något konstigt sätt…. Nödutgången hade jag superkoll på och den låg belägen bara några meter från min yta. När jag tryckte till den silvriga stora plattan på dörren för att komma ut tänkte jag ”vafan håller jag på med? Trycker jag här kommer det börja tjuta i hela varuhuset och vakterna kommer bli så arga på mig”. Men givetvis gjorde jag det. Jag var den första i hela varuhuset som valde att lämna via en nödutgång. Det började tjuta, folk började springa, skrika, välta saker och hela stämningen blev panikartad. Jag grät, skrek och skakade.

Jag ringde mamma och skrek ”nu har det hänt mamma, jag kommer dö, vad ska jag göra?”. Mamma får ju också panik och svarar med att ”det kan inte ha hänt gumman, det är ett falsk alarm”. Jag var såå rädd. Vad skulle jag mötas av när jag kommer ut? vågar jag ens gå ut från dörren och ut på gatan? Det var vita spiraltrappor som ledde mig ner och ut. Jag var fortfarande helt ensam då människor i panik flydde mot huvudentrén. Ut kom jag och där var jag liksom fast bland en ombyggnation av gågatan (hur kan en nödutgång få blockeras med byggnadsställningar!??).  Jag klättrade upp för stängslet, hoppade ut och sprang emot vår uppsamlingsplats för alla medarbetare på Åhléns.  Här skulle vi ju bara återsamlas om det var en brand. Hur gör vi ni? Var är den/dem som satt oss i denna fruktansvärda situation? Jag var livrädd. Kommer de skjuta oss, spränga hela Åhléns?? I samma sekund som jag tänkte detta hör jag syrener och skrik från ALLA håll. Nu hade polis, räddningstjänst och alla väktare reagerat. Polisen kom på bara en minut och kort därefter ser jag inatsstyrkan. Det kändes som att jag var mitt i en krigsfilm. Såhär tungt beväpnade personer har jag aldrig någonsin sett. Framme i garaget (vår uppsamlingsplats) som ligger ner mot mästersamulesgatan hittar jag andra medarbetare från Åhléns. Människor är förvirrade, skräckslagna, chockade och vissa bara gråter. Jag var någonstans däremellan. Mottagningen bröts och jag förlorade kontakten med min mamma. Alla ringde mig, Tidigare vänner, bekanta, chefen, familjen och människor jag inte ens visste att jag kände. Detta var alltså ca 7 minuter efter attacken. Vad skulle hända nu? Var ska vi ta vägen? Vem/vilka har gjort detta mot oss? Kommer de hitta oss här? Ja tankarna var många och jag har aldrig någonsin varit så rädd. Tillslut fick jag tag på mitt ex och hon hade åkt från Sollentuna i samma sekund det skedde alltså 14:53. Hon hade åkt till city på bara 10 minuter och ville nu berätta att hon skulle hämta mig. Jag sprang ut från garaget mitt i vägen på Vasagatan där en av personerna från insatstyrkan knuffar mig mot väggen och skriker att det jag håller på med är livssfarligt. Det var verkligen som ett Krig i Stockholm. Prickskyttarna var många och stod på alla höga hus runt Åhléns.

Vid Clarion sign (Norra bantorget) Kunde mitt ex möta upp mig och jag var så skärrad och fick liksom inte luft. Nu kunde jag ta upp kontakten med familjen igen. Alla grät, men hon var fortfarande lugn. Fruktansvärt chockad. Jag kan liksom inte beskriva hur känslan var i city denna tid. Det förstår bara dem som var där… Mitt storasyskon var tillsammans med min pappa söder om stan så vi åkte ut till dem. Det var otroliga köer, poliser och helikoptrar över allt. Tillslut kom vi fram och jag har aldrig sett min pappa gråta så mycket. Vi detta laget var jag chockad. Jag sa knappt något, jag kunde inte äta och jag förstod ingenting. Det som inte fick hända och det som hade varit min största rädsla hade hänt. Det hände i min stad precis vid mig. Det gick liksom inte att ta in.

Tiden efter attacken var oerhört tuff och det blev bara värre och värre tills jag fick ”rätt vård”. Jag har haft fantastiska människor runt mig som verkligen visat stöd. Vissa ramlade helt bort efter det fruktansvärda som hände. Men jag är otroligt tacksam för mina nära som verkligen stöttade mig. Jag kom snabbt i kontakt med en underbar kbt-terapuet som jag länge gick hos. Hon har hjälpt något enormt. Ett tag fick jag hjälp av hela 4 psykologer samtidigt, men det var ingen jag fastnade för. Idag mår jag helt okej, mycket tack vare min terapeut och medicin. Vissa dagar kan fortfarande vara fruktansvärda och hindra mig från att göra saker. Men inga dagar är som innan attacken.

Ville bara skriva av mig om denna dag, därav detta långa inlägg.  Jag är stolt över mig själv hur jag gick vidare och hur bra allting blivit. Jag kom min på min dröm-utbildning, fick ett fantastiskt jobb därefter och nu driver jag mitt eget aktiebolag. Jag har blivit starl. Jag arbetar hela tiden med mig själv. Jag utmanar mig själv hela tiden och övar sakta för att bli den jag en gång var.  Dagen den 7:e april 2017 kommer jag aldrig glömma. Aldrig någonsin.
Tack till min älskade sambo som får mig ovanför ytan när det är som jobbigast. Som förstår utan att behöva prata. Hon visar respekt för min svåra PTSD och hon tröstar när det känns tufft.