Jag kom på att jag inte har uppdaterat er sedan rutinultraljudet i onsdags. Jag och Livia har bara svävat på moln och varit så lyckliga. Vi ser tiden mellan varje ultraljud som en tid att bara försöka andas och njuta av att bebis mår bra. Det är alltid så nervöst innan man ska på nästa koll. Rädslan över att barnmorskan ska hitta något avvikande är enorm.

Rutinultraljud resultat

Jaaaa och allt var bra med vår lilla bebis. Hen var frisk som en ärta. Jag fick se bebis dra handen fram och tillbaka som att den vinkade till mig. Det var helt fantastiskt att se. Barnmorskan var helt underbar och jag kunde inte ha önskar mig en bättre person att ta hand om mig. Min ”ordinarie” barnmorska var sjuk så därför fick jag en annan kvinnan denna gång. Ultraljud och besök hos gynekolog är väldigt traumatiskt för mig med tanke på det jag varit med om innan. När jag i onsdags la mig ner på britsen för att sedan hasa ner byxorna sköljde ångesten över mig. Jag var inte redo att se vår bebis, för tänk om något var fel. Jag sa till barnmorskan att jag inte ville titta. ”säg till om den lever, då vågar jag titta”. Hon klappade mig på handen och bad mig bara att andas. OJ VILKEN FIN BEBIS sa hon så snart hon satte ultraljuds-munstycket på min mage. Först då vågade jag faktiskt öppna mina ögon. Tårarna kom ju direkt.

Vår bebis är helt perfekt och den är ju så söt. Ett litet överbett kunde jag ana och en liten knopp till näsa. Barnmorskan sa även ”om du inte vill se könet nu så får du blunda”. Jag och Livia har ju bestämt oss för att ha en ”Gender Reveal” här hemma på lördag. Barnmorskan fick då se efter själv och sedan skriva på en lapp som hon la i ett kuvert. Tänk att detta kuvert ligger i min väska. OM jag är nyfiken.
Idag ska jag iväg till en ballongbutik och be personalen fylla ballongen med konfetti. Blå för pojke och rosa för flicka.
Vad tror ni att vi väntar? Pojke eller flicka? 

Vad kollar barnmorskan efter på ett rutinultraljud

Som jag har förstått det är det på detta stora ultraljud som man verkligen kan se avvikelser. Desto ”större” avvikelserna är desto större chans är det att dem syns på ett rutinultraljud. Min BM kikade på låren, benen, tårna, lillhjärnan och mängden vatten i hjärnan. Hon kikade på hjärtat, ryggraden och lilla rumpan. Jag fick även se ögonen, lilla munnen och näsan. Hon upprepade hela tiden ”titta vilken fin bebis” och klappade på handen. Jag blev allt lugnare ju längre tiden gick.
Jag upplevde detta ultraljud som det längsta. Min BM var så noggrann och svepte över alla små områden på bebis.

Återigen, tusen tack för allt stöd och för alla lyckoönskningar.