Detta med att besöka andra världskrigets bunkrar och skyddsrum var något som jag upplevde oerhört jobbigt. Jag tvivlade på om jag skulle klara det eller inte. Men som vanligt är jag en som vill utmana mig och klara av det jag upplever som allra jobbigast. Nere i de små små mörka och trånga utrymmena fick jag panikångest ett flertal gånger. Rummet krympte och det kändes som att jag inte fick luft. Jag kände mig så instängd. Men den ena guiden gjorde klart för oss att han när som helst kunde följa mig upp.
Jag och hjärtat gick hand i hand och jag klarade hela turen.

Under hela vandringen under mark var strängt fotoförbud och jag accepterade det där det var foton på människor som upplevt detta tragiska. Men jag tog några foton där det var lite ljust i gångarna så att jag kunde visa er lite.
visst ni att hela 40% av Berlin finns under marken? Under krigets början visste inte Tyskland vad de skulle ta sig till och hur de skulle kunna skydda sitt folk. De fick ta till med en snabb lösning och gräva sig under tunnelbanan och använda sig lite av tunnelbanans redan befintliga utrymme. Här nere var väggarna så tjocka och att missilerna/bomberna skulle skada människorna som gömde sig här nere var minimala. Snabbt kunde 8000 människor få skydd. Och många av dem som gömde sig här nere kom tillbaka till hem enbart av ruiner. Det de hade med sig ner is skyddsrummet var allt de hade att börja om på. De fick endast ha med sig en väska (som en liten portfölj) och det som prioriterades var guld, pälsar, silver, pass och några fotografier på anhöriga så att man kunde identifiera dem.

När vi stod där nere hörde man hur tunnelbanan kom och skakade om hela tunneln. Jag kände den rädsla som de stackars människor kände här nere (fast gånger 1000. det går inte ens att jämföra). Under långa perioder var de helt kolsvart där nere på grund av att el-stationer bombades och förstördes. Men eftersom tyskarna redan förutspått att detta kunde ske lät de måla väggarna nere i skyddsrummet med självlysande färg så att de kunde få en gnutta ljus. Dock alldeles för dyrt för att måla all yta, så vissa platser prioriterades.
vår guide släckte ner de lilla ljus som fanns och ja, väggarna lyste fortfarande. 80 år senare…
Det var en mycket speciell känsla att få vara där nere, se hur de har sovit, bott och levt under en så lång tid. Det gjorde ont i hela mig.
Under hela vandringen så kände jag en tryckande ångest och sorg. Jg mådde dålig restan av dagen efter denna vandring. Men jag är så tacksam och glad för att vi ändå bestämde oss för att göra detta. Än så länge har vi alla makten att kunna se detta och berätta vidare. Som jag sagt tidigare vet vi inte hur länge dessa platser finns kvar. Dena lilla existerande bit av Berlinmuren kommer inte att finnas kvar länge alls. Vi pratar veckor/månader
Det finns en massa olika turer man kan ta nere i bunkrarna och vi valde att se hur den civila massan levde under kriget.

Om ni är intresserade av krigshistsoria eller se detta med egna ögon kan ni gå in på denna sida för att läsa mer: http://berliner-unterwelten.de/

(ej sponsrad post)

Visste ni att man i Berlin hittar STORA missiler ungefär en gång i månaden? Sist hittade dem en för bara två veckor sedan. Detta skapar kaos och stora avspärrningar. För bara några år sedan dödade en missil från andra världskriget tre personer.

här ser ni ingången till Tunnelbanan och via en dör och sedan långt ner i marken kom man till bunkrarna det är svårt att visa på bild hur trångt det var… Jag fick ju som sagt inte fotadet stod regler över allt på alla väggar. Detta är alltså originalet. Återkommande mening var ”Rauchen verboten”