Jag känner sådan himla oro (helt plötsligt) inför den kommande förlossningen. Som ni säkert vet så kommer jag att föda med hjälp av kejsarsnitt även denna gång. Jag känner så mycket rädsla inför både ingrepp, men också rädslan över att något ska vara fel med bebis. Jag känner mig även otroligt otolig för att förlossningen ska dra igång här hemma, mycket tidigare än vad vi kanske räknat med. Jag minns att jag hade samma känsla när jag väntade Leonard. Jag hade otroligt mycket förvärkar och sammandragningar redan i vecka 36. Men eftersom att detta är mitt andra barn så är ju risken större att föda för tidigt. Tänk om vattnet går här hemma och det blir för sent för ett kejsarsnitt?!
Åh märkligan hjärnspöken.. Allt kommer med största sannolikhet att gå bra, men jag kan inte låta bli att oroa mig. Jag tror att mina drömmar som jag har (de nätter jag väl sover) spär på allting.
På onsdag ska jag träffa barnmorskan på mödravårdcentralen och på torsdag ska jag iväg tills sjukhuset där jag ska föda på samtal. Det känns skönt med dessa möten för jag ska absolut prata om min oro.

Kan någon av er känna igen sig i detta? Det kan väl inte bara vara jag som övertänker allt och oroar mig för detta?

Läs även min: förlossningsberättelse kejsarsnitt (med Leonard) 

Minutrarna innan min älskling kom till världen

värt allt <3 Livet fick en helt annan mening när du kom.